Från att vara ”O-rolig” på allvar till att bli allvarligt ”O-road”

Det är både skrämmande och ironiskt, vad vi under en kort tid fått beskåda och erfara i detta synnerliga syniska och giriga, globala monopolspel. Då är det här bara början på en gigantisk ekonomisk global kollaps. Jag har sedan i våras förutspått och varnat för att detta skulle inträffa. Jag lyckades (tyvärr) att pricka in tom rätt månad för vad som bara verkar vara början på en global kollaps. Vad jag inte förstår, är att i princip näst intill alla, blint går på och har gått på marknadsaktörernas uppskruvade analyser, prognoser, visioner och kalkyler. Med de stora marknadsaktörerna (banker, mäklarinstitut mm) och deras insyn, kunskap och avancerade marknadsinstrument, är det än mer häpnadsväckande att de fortfarande ”låtsas bli tagna på sängen”. Det finns ingen som kan få mig att tro att dessa stora och starka marknadsaktörer inget visste. Det tror jag är en ren och skär lögn (eller ren okunskap). USA, stater i Europa, Asien har hittills pumpat in närmare 30 000 miljarder för att rädda marknaden och förtroendet för marknadssystemet. Vilket hittills inte gjort något större intryck hos marknaden. Förutom en trött tillbakalutad gäspning angående nödvändigheten därav och korta temporära ”tokrusningar” på Wall Street med övriga börssvansar som b l a Stockholmsbörsen.

Bankerna ser till att så långt det går att suga ur så mycket som det bara går från redan befintliga låntagare med marginella och omotiverat långt senarelagda räntesänkningar. De låter i vanlig ordning de små låntagarna betala deras misstag. Inte nog med att vi (staten) är villig att skjuta till med kapitaltillskott till banksystemet med skattemedel (med villkor förstås), utan vi ska dessutom fortsätta att betala skyhöga räntor för att täcka deras svarta hål. Det är snudd på att Riksbanken, i sådana här extraordinära åtgärder som kapitalakuta åtgärder i kris, borde villkora räntesänkningar. Vill banker och finansinstitut egentligen erhålla akutstöd? NJA, kanske? Jo villkorslöst förstås. Vilket de med allsannolikhet kommer att lyckas förhandla sig till. De förfogar fortfarande över kapitalet och därmed makten.

Men vad hjälper då bankakuter och sänkningar av reporäntor? Marginellt skulle jag vilja påstå. Nedgången inom de industriella verksamheterna och företagsverksamheterna i övrigt har ännu inte tagit fart, vilket med all sannolikhet är nära förestående. Då är det frågan om alla dessa tusentals miljarder i krisfinansiering kommer att räcka?Nu var regeringen oförväntat snabb med att försöka ”mota olle vid grind” i syfte att dämpa oron och marknadens inbördes misstroende. Var de kanske för snabba? Bankerna verkar till synes redan vilja böja förhandla om villkoren för att åtnjuta detta stöd.

Taktikspelet mellan stat och marknad har startat. Hur mycket vet/visste våra makthavare (både folkvalda och den egentliga makteliten(marknadens makthavare) som inte vi vet? Här levererar regeringen med ministrar Borg och Odell i spetsen 1500 miljarder kronor, utan att någon egentlig finansiell kris hos de svenska finansinstituten inte har bett om krisstöd, inte officiellt i alla fall, i något slags desperat preventivt syfte att lugna marknaden (eller kanske för att inte visa sig sämre än övriga Europa). Mottagandet från vår finansiella elit var minst sagt svalt. NJA, blev reaktionen. Blev de, må hända, lite tagna på sängen? NJA säger jag. Men bankerna litar ju inte längre på varandra vilket medför att finansiering till b la företag tvärnitat. Banker är nämligen också hårt skuldsatta och beroende av krediter. De likvida medlen räcker helt enkelt inte till för att finansiera den dagliga driften heter det. Vem ska de då låna av? Förtroendet sinsemellan på alla nivåer (förutom staten) är noll just nu. När inte bankinstituten längre litar på varandra så kommer pappa/mamma staten och garanterar deras misstro gentemot varandra. Men om inte ens bankerna längre litar på varandra och deras inbördes kreditgivning, vem ska då lita på dem? Men vart tog de senaste fem årens vinster vägen? Ironiskt så det förslår. På gränsen till fars.

Men vad vill då marknaden och dess aktörer? Är marknaden kompetent nog, att utan statliga regleringar och insyn skapa en stabil och ansvarsfull marknadsekonomi? Nej och det är till och med de medvetna om, skulle jag tro. Men vad är då alternativet? En bredare allmän kunskap i ekonomins ”artificiella ovetenskapliga värld” och starkare reglering är mitt recept. Det kanske är dags att Herr Skolminister, Björklund, kanske skulle börja fundera på att införa ekonomi som obligatoriskt ämne på skolschemat i grundskolan och i samtliga gymnasiala linjer. Omräknat i universitetspoäng skulle varje elev då den avslutat gymnasiet ligga på en kunskapsnivå, motsvarande idag, på ca 20 poäng. Poängen med en bred allmän kunskap skapar fler, mindre manipulativa och naiva individer som hittills låtit sig manipuleras av marknadens giriga och i viss mån oseriösa ekonomiska analyser och prognoser.

Vi står inför en kollaps som aldrig tidigare skådats. Börskraschen 1929 ter sig i mina ögon som en lätt förkylning i jämförelse med vad som hittills pågår och som väntar bakom hörnet. Där USA som tungviktare inom världsekonomin minskar och som vi inom fem år kan se början på slutet dess dominans.

Är detta bara början på en ännu längre och mycket djupare global finansiell kris?

Ansvarig och allvarlig reflektor

Gordon Gummivante